Vi har en blå kommunalpolitiker på jobbet inför vilken jag i förra veckan gjorde misstaget att berätta att jag i de riksdagsval jag hittills varit röstberättigad i röstade på vänsterpartiet samt på miljöpartiet. Okej, så pass!, var typ hans reaktion förra veckan. Fine! Idag hoppar han dock på mig och ber mig redogöra för hur och varför jag tänker som jag tänker. Jag blir ju nervös av bara tanken att en "riktig" politiker frågar mig vad jag tycker och tänker om svensk politik. Jag berättade att jag känner mig röd i hjärtat och gillar det här med skatter och kommunala skolor och att jag ogillar privat sjukvård etc. Som den politiker han är hoppade han på mig med slipade motargument, och vad fan ska jag säga liksom? Jag tycker som jag tycker och känner som jag känner, oavsett! Jag sa att om vi ska diskutera politik så måste jag få chansen att läsa in mig mer så att jag kan täcka de hål i min argumentation som han gräver fram. Då kontrar karln med att säga att det är varje medborgares skyldighet att följa med i politiken och att man inte kan rösta "som man känner" eftersom det då kan sluta som i nazityskland då folket röstade på känsla på en man som verkade bra för landet. Men eftersom det inte är val imorgon så har inte jag, till skillnad från min arbetskamrat, partiprogramen i huvudet och bara kan plocka fram motargument till hans blåa åsikter. Men jag vet ju var jag står för det!