Snart kan man lägga ännu ett år till handlingarna. Dags att rannsaka sig själv och sina gärningar. Har man sett till att göra sig själv lycklig eller tragglar man med något för att man fastnat i ett hjulspår? Min största skräck är att stå och trampa. Det finns så sjukt mycket att göra i den här världen, mer än man någonsin kommer att hinna med att göra, men man kan åtminstone försöka hinna med en bråkdel! Visst, nu har jag fast jobb. Underbart på alla vis, men jag tänker då inte låta det stå i vägen för mina livsprojekt! Är jag naiv som vill rädda världen? Kan man inte det???? Kan man iallafall få prova? Jag vill tala fler språk och lära känna människor från andra kulturer som kan lära mig nya sätt att se världen och min omgivning. Jag vill besöka "farliga" platser för att veta vad jag pratar om. Jag vill flytta utomlands och arbeta under några år! Alltså seriöst, det här med man och barn, när ska jag ha tid med det? Om tio år kanske, iallafall barnen. Mannen kan ju få hänga med på mina äventyr, men då går det inte att bli ihop med någon som är fast här av den ena eller andra anledningen. I höst bär det av till Egypten och om några år skulle jag vilja få ett jobb på svenska ambassaden i Damaskus. Min mor höll på att få spatt när jag meddelade detta. Kan inte vara lätt att ha en dotter som far och flänger, men det är ju hennes gener jag har så det är inte så lätt för henne att säga något eftersom hon gjort precis likadant!