Jag trotsade min influensa igår o ordnade med lite fest hemma hos mig. Detta var med anledning av att Anna och Evelina var i stan, och det kunde man ju inte låta bli att fira! Sen byggdes det på med folk och vi var väl en tolv pers till slut. Åh vad trevligt vi hade! Inledde med vin och tacos. Avrundade med utgång på Heartan. Men innan vi kom så långt hade jag nio personer som vände upp o ner på mitt hem i jakten på mina nycklar. De fanns tammefan ingenstans, helt bortblåsta!!! Till slut fann Daniel mina extranycklar, så vi kunde bege oss ut iallafall, men mysteriet kvarstod. När vi står vid en bankomat på stan trillar mina nycklar ur Anders jacka! Hur sjutton hamnade de där? Men vilken jäkla tur att han tappade dem just då när han märkte det, och till exempel inte på bussen eller i garderoben på krogen eller så! Slutet gott allting gott, men jag hann bli lite svettig.

Krogen var helt okej, och jag fick sängsällskap! Dock var det "bara" Evelina som behövde någonstans att sova, men det är inte så bara!

Idag har jag städat mig blå, och nu ser man inte spåren av någon fest, sånär som på några påsar med tomflaskor. Skönt!

Imorgon ska Mecken sätta saxen i mitt hår, nu är the glory days of long hair över för den här gången! (om jag inte ballar ur i sista stund vill säga...)

Jag känner att mitt liv bara springer ifrån mig! Det är snart ett halvår sedan jag fyllde 25. Vad har jag gjort med den tiden? Ingenting, förutom att jobba och leva vardagsliv. Jag funderar på om det är en bra eller dålig egenskap att aldrig vara nöjd, att alltid vilja ha mer och prova på mer. När jag sitter här och tittar ut från mitt köksfönster så ser jag en alldeles vanlig tisdag eftermiddag utanför. Men då tänker jag genast att undrar hur mitt liv sett ut om jag bott i USA eller Kina eller Nya Zeeland. Hur hade då min tisdag eftermiddag sett ut? Vad hade då varit mitt vanliga liv? Man kan inte få en vardag i alla världens länder, man kan inte ens hinna besöka alla världens länder under sin livstid, vilket känns ytterst frustrerande, för jag kommer aldrig att få svar på mina frågor. Och om och när man skaffar barn, så blir man ju låst i den staden man bor i i bra många år. (Säg nu inte att man kan alltid flytta runt fastän man har barn, för även om det är möjligt så tycker jag inte det är någon idealisk lösning med tanke på barnets skola och kompisar etc). Jag kan bli knäpp av att tänka såhär! Det finns så mycket att upptäcka och uppleva, och vad man än väljer så försakar man något annat. Och hela tiden går månaderna och åren. Man blir äldre och får kortare tid kvar att leva på. Jag skulle aldrig kunna gifta mig med en man utan upptäckarlusta och ambitioner, skulle bli tokig på att försöka dra igång honom på en massa projekt om han helst av allt bara kollade på film typ, på sin semester. Det har jag inte tid med!

Feber för femte dagen i rad. Hälsosamt? Måste vara hemma imorgon med. Ser förjävlig ut gör jag också. Fett hår, glåmig och röda ögon. Det mest ansträngande jag gör är att byta ände i soffan. Dag-TV är sååå B, det är Sverker Olofsson och jag liksom. Ingen nässpray har jag heller vilket gör det omöjligt att sova. Crap!

När jag kollade febern igårkväll låg den på 38.9 och jag trodde min sista stund var kommen, kände mig så ynklig. Det var den dock inte för idag har febern sjunkit och jag är piggare. Jag har dock istället fått snuva, men så är det. Mamma kommer hit ikväll och vi ska kolla melodifestivalen. Hon skulle laga någon mat också, får se om jag får i mig något eller om min magsäck krympt till obefintlig.

Jag ska klippa mig i veckan tror jag. Jag är så trött på mig själv och min look. Behöver en förändring! Skulle vilja gå upp en tio kilo också. Har kontaktat vårdcentralen för att få en tid hos en läkare. Oroar mig över min vikt, jag försvinner mer och mer för var dag som går. Det började i höstas, men då var livet hektiskt och jobbigt och jag trodde det berodde på det, men ingenting tyder på att det kommer vända och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill vara snygg som alla andra, jag fattar inte varför det blev så här, vem jag ärvt den här kroppen av?

Jag är så ledsen för att jag inte kan gå på Henrik Schyffert ikväll!! Som jag sett fram emot det! Skit också.

Jag fryser jättemycket men om jag skulle ta tillräckligt mycket alvedon för att avhjälpa detta skulle det börja likna ett missbruk. Ja jag skulle bara gnälla lite.

Sitter hemma i min soffa och är jäkligt sjuk. Stör mig att jag inte är på jobbet, för jag är inte en sådan person som har sjukdagar. Jag jobbar jämt när jag ska, det känns som ett nederlag att vara sjuk! Men jag har ju haft feber i typ tre dagar och inatt vaknade jag med världens frossa och dessutom ett jäkla magknip och kunde inte somna om på ett par timmar och kunde knappt ta mig till köket och fixa alvedon. Så då tänkte jag att va fan, I resign, jag är sjuk.

Hanna ringde och sa att för min skull var det tur att jag inte var på morgonmötet, för chefen hade frågat vart jag var och sagt att han hade velat att jag berättade hur det var på seminariet i Stockholm igår. Det hade jag inte velat göra så där oförberedd, ni som känner mig vet ju att jag har fobi för att prata i grupp om saker jag inte är helt säker på.

Jag var alltså i Stockholm igår, risig som sjutton. Gick på alvedon hela dagen och när jag försökte prata kom det bara ett väsande ljud ur min mun, och folk log överseende mot mig. Inte kände jag någon heller, jag var den enda som kom ensam från min enhet. Dessutom var det inte mitt arbetsområde som diskuterades så jag förstår egentligen inte varför just jag fick åka, även om jag är glad för förtroendet. Men ensam, sjuk och icke insatt = inte särskilt skoj.

På tåget hem träffade jag en kille som jag skulle vilja träffa igen. Men inte tog jag hans nummer inte, och när jag klev av i Gävle så åkte han vidare och så var det med det.  

En annan grej; om jag skulle börja plugga igen så skulle jag läsa kriminologi, det tycker jag verkar otroligt intressant! Få bli mitt nästa projekt.

Alltså, jag känner mig inte helt kry. Mest kroppsligt men även själsligt är jag lite ostabil. Stressad främst ska jag väl säga. idag på jobbet var det mycket som var extremt viktigt att det gjordes omedelbart, och det tog musten ur mig. Har inte hunnit förbereda mig inför imorgon heller och kommer inte orka gå extra tidigt till jobbet heller för det är en fysisk omöjlighet för moi. På torsdag ska jag ju till stockholm på seminariet och har en jäkla massa att läsa igenom innan. Fan jag har blivit en riktig businesswoman ;) Det gillar jag. Haha.

What else...? Jo, klassfesten för sjutton!

Från min nia kom sex personer, mig själv inräknad, varav två jag umgås med frekvent. Men från de andra klasserna kom desto fler! Maten var ett skämt, men det var ändå värt pengarna eftersom kvällen var kalaskul. Alla kändes på samma nivå, ingen föll tillbaka i gamla roller som det är så mycket snack om. Alla betedde sig som de vuxna människor vi är, vilket var jätteskönt! (well, alkoholhalten och dansmovesen exkluderat..) På bussen hem träffade jag en australiensare som var här och studerade, gick hem till han och käkade pizza och översatte ett häfte om svensk natur som han ville lära sig innan han åker hem till oz haha. När jag klev ut ur hans port var klockan halv fem på morgonen och det var mörkt, kallt, lerigt och jävligt, och jag visste inte vart jag var. Frågade en annan nattsuddare om vägen: Habla español por favor, svarade han.. Åh nej, fort Annica, rota upp skolspanskan i din gamla alkoholstinna minnesbank! Öööhh Donde está la calle grande? fick jag fram och han pekade med hela armen och svarade Allí.... Puh! Jag kom hem till slut, och förbannade mig själv som slitit ur alla lakan under dagen när jag hade tvättid. Bara att ställa sig och bädda rent då! Somnade gott sedan kan jag meddela. Min plan var att stanna hela söndagen i soffan, men tji fick jag. Linda ringde och de behövde akut en vikare på kvällspasset 16-22.30 inte riktigt vad jag önskade mig av min slappardag, men klart man ställer upp :) Var jätteskoj att jobba, men gosse vad trött jag var på måndagen. Och idag känner jag mig som sagt sjuk och allmänt okry.

Min älskade farmor ringde just, och hon tyckte jag skulle bädda ner mig, så det kanske är en god idé.  

Nu skriver jag från min nya dator! Den är väldigt fin, men jag har svårt att skriva för tangentbordet är så litet jämfört med mitt gamla. Men man vänjer väl sig. Det är så roligt med ny dator! Min andra var ju bara sju år...

Jag ska berätta för er om klassfesten sen, men nöjer mig idag med att meddela att den var otrolig rolig!