Det är satans kallt här hemma! Har långkalsonger och brallor och två långärmade tröjor och en varmvattenflaska, men jag fryser ändå :(I förmiddags promenerade jag och Anna till Ekonomikum, för jag skulle snacka i ett par minuter med min handledare om en grej. Jättehärligt promenadväder, solen sken och snön gnistrade! Ja och sen promenerade vi tillbaka. Var så roligt att ses, det var ett tag sedan nu! Tycker att lillkillen växer minst en dec mellan varje tillfälle haha.Ska strax hugga in på pluggeriet, men tror jag ska lyssna klart på "Christer" först.

Ni vet ju alla hur bra närbutiker är, man är ju där tammejfan jämt! Alltid är det nåt man glömt köpa när man gjorde den "riktiga" handlingen, eller så ska man bara köpa lite choklad... eller en frukt... eller en tidning... eller ja ni vet. Min närmsta butik i England hette One-Stop. Jag var där typ en gång om dagen minst. Alla som jobbade där såg ut som att de väntade på bättre tider (som förmodligen aldrig kommer komma, för då hade de got the hell outta there för längesedan!) och hade man tur hejade de på en, hade man mindre tur så märkte de inte att man stod och ville betala. En dag var jag på min närmsta riktiga affär, Somerfield, och gick o strosade omkring. Plötsligt ser jag ett bekant ansikte som jag inte kunde placera. Men jag tänkte att jag hejar för säkerhets skull så har jag inte gjort bort mig. Mannen blev jätteglad och började fråga en massa hur det var med mig, och vad jag måste tycka han är olik sig när jag inte träffade honom i hans naturliga miljö! Eeehh, ja jo, svarade jag. Fast på engelska. Yes, yo. Jag kunde för mitt liv inte placera mannen, men eftersom han nu pratade på som om vi kände varandra så fick jag väl spela med! Jag tänkte att han var nog en av alla risiga stammisar vi hade på puben. Jobbigt nog hade han handlat färdigt samtidigt som mig, och skulle åt samma håll, så ja, vi slog följe. Han pratade om musik. Jag sa att jag älskar att gå på spelningar. Han sa att jag måste komma och kolla när hans band repar. Tror inte det va. Sen nämnde jag att det är roligt med biljard. (Varför gjorde jag det?) Han sa att han bara MÅSTE få utmana mig på biljard. Jag sa att jag var sjuk och måste gå hem. Men på måndag då? Nja.. jag jobbar då, svarade jag. Men när slutar du jobbet då? Vi kan ta det efteråt! (Men ta och fatta vinken människa!!!) Och det är då jag begår det största misstaget. Jag svarar okej. Vi ses klockan åtta där och där. Vid det här laget hade jag kommit på att han var en av rishögarna från One-Stop. Kom hem, och berättade historien för Melba, som höll på att pinka i brallan. Det skulle ni också gjort om ni sett honom. Han var ingen skönhet. Hade förmodligen knarkat i minst 15 år. Tatueringar överallt. Såg ut som minst 40 fastän han säkert bara var 32 eller så. Han var en äkta scally. Man känner igen dom när man ser dom. Pratar med dryg och ovårdad dialekt. Ser ut som han gjorde. Har ingen utbildning. Ni fattar.Men vad gör jag nu? undrade jag desperat. Well you shouldn't have said yes in the first place, should you! blev svaret. Vad skulle jag ha sagt då? No.... Eh, jaha. Jag kunde inte.Så blev det måndag. Jag gick inte dit. I stood him up. Jag gick raka vägen hem från jobbet och stannade inomhus resten av dagen. Efter det handlade jag aldrig mer på One-Stop. Blev jävligt besvärligt till slut, när man aktivt måste undvika något som man tidigare nyttjat varje dag. Extra svårt blev det om man gick förbi med någon som sa, kom jag ska bara in och köpa en grej. Då stannade jag utanför. Jag såg aldrig One-Stop-man igen. Hoppas han har ett gott liv.Vad kan man dra för lärdom av det här? Gör inte bort dig inför folk som du har anledning att träffa igen. Det är ett jäkla projekt att försöka vara osynlig. Fan jag saknar Melba så mycket så det är inte klokt! Hon kommer om typ tre veckor, då blir det holabalo må ni tro!