Jag var nyss in till min kurdiska grannfamilj. Supertrevligt! Pappa, mamma och tre "barn" var hemma. Alla utom mamman pratade svenska. Men hon log så sött och förstod mer än vad hon kunde uttrycka, sa hon. Sedan bjöd hon in mig på middag vid ett senare tillfälle. Exotiskt va!? Äkta hemlagad kurdisk mat. Men oj vad jag blir förbannad på orättvisor. Hon hade jobbat som ekonom i Irak, och här får hon inte ens ett städjobb. Tydligen får hon "tyvärr" från alla potentiella arbetsgivare. Jättetråkigt att höra. Hur ska man lära sig språket bättre om man aldrig kommer ut i arbetslivet? SFI ger ju en inga expertkunskaper direkt, man måste ju exponeras för språket för att man ska kunna tala flytande. Vad ska man göra? Jag skulle bli knäpp om jag var förpassad till ett liv i hemmet där bidrag var min enda inkomst. Man måste få känna sig behövd, annars går man nog under. Men jag sa åt henne att det är bara att titta förbi när hon har lust! Eller ja, det gäller ju dem alla. Grannar is the shit! Typiskt svenskt beteende att inte umgås med sina grannar, jag kan säga att jag vet inte ens hur det paret som bor vägg i vägg med mig ser ut, jag har inte sett dem sedan jag flyttade in för fyra månader sedan! Men om jag har någon fest någon gång så ska jag ge mig själv anledning att ringa på och kolla så att det är okej med dem :)