Jag känner att mitt liv bara springer ifrån mig! Det är snart ett halvår sedan jag fyllde 25. Vad har jag gjort med den tiden? Ingenting, förutom att jobba och leva vardagsliv. Jag funderar på om det är en bra eller dålig egenskap att aldrig vara nöjd, att alltid vilja ha mer och prova på mer. När jag sitter här och tittar ut från mitt köksfönster så ser jag en alldeles vanlig tisdag eftermiddag utanför. Men då tänker jag genast att undrar hur mitt liv sett ut om jag bott i USA eller Kina eller Nya Zeeland. Hur hade då min tisdag eftermiddag sett ut? Vad hade då varit mitt vanliga liv? Man kan inte få en vardag i alla världens länder, man kan inte ens hinna besöka alla världens länder under sin livstid, vilket känns ytterst frustrerande, för jag kommer aldrig att få svar på mina frågor. Och om och när man skaffar barn, så blir man ju låst i den staden man bor i i bra många år. (Säg nu inte att man kan alltid flytta runt fastän man har barn, för även om det är möjligt så tycker jag inte det är någon idealisk lösning med tanke på barnets skola och kompisar etc). Jag kan bli knäpp av att tänka såhär! Det finns så mycket att upptäcka och uppleva, och vad man än väljer så försakar man något annat. Och hela tiden går månaderna och åren. Man blir äldre och får kortare tid kvar att leva på. Jag skulle aldrig kunna gifta mig med en man utan upptäckarlusta och ambitioner, skulle bli tokig på att försöka dra igång honom på en massa projekt om han helst av allt bara kollade på film typ, på sin semester. Det har jag inte tid med!