Har en konstig känsla av rastlöshet i kroppen idag. Sitter och tänker på livet, och på alla människor som har passerat revy. Vilka minnen man har från var och en, och vilka minnen de kan tänkas ha av en själv. Livet är fantastiskt faktiskt!

Måtte jag aldrig bli en sådan som nöjer mig med ett skittråkigt jobb och en ännu tristare man. Fy fan säger jag bara, vilket slöseri med dyrbar tid! Man har ju förmodligen bara ett liv, och vi ska vara så jävla tacksamma att vi lever här och nu!

Jag kan inte komma på en enda tidsperiod då jag hellre levat. Inga rättigheter, inga pengar, hårt arbete från morgon till kväll, sjukdomar, loppor, hierarki, inga möjligheter att fly vardagen med en liten semester, inget politiskt inflytande, ingenting!!! Och var man kvinna dessutom, då svor man nog både en och två gånger över sin situation.

Men NU hörrni, vi har alla chanser i världen att påverka och att leva det liv vi själva väljer! Det är som ett hån mot alla som levt innan oss, om vi inte tar vara på alla möjligheter och rättigheter vi har idag. Tänk på det alla soffliggare i valtider! Tänk på dem som skulle givit allt för att få ta del av allt inflytande vi har idag, och alla back-up-planer som finns om saker och ting skiter sig.

Innan jag får påhopp om den detaljen, så vill jag säga att jag naturligtvis är medveten om att allas liv "förr i tiden" inte var så eländigt som jag målade upp, men för den stora massan var nog livet rätt hårt. Jag är också fullt medveten om att livet inte är en dans på rosor för alla som lever här och nu, men det är inte det som är min poäng!