Ibland tänker man på saker som är svåra att sätta ord på, och där varje försök ter sig futtigt och ovärdigt. Det är svårt att veta vad man egentligen vill säga, och hur man ska formulera sig, och om det kommer kännas bättre sedan man öppnat sig, eller om man kommer känna sig blottad och ångestfylld.

Men jag tänker ofta på hur livet skulle sett ut med dig i bilden. Och jag får hjärtklappning när jag skriver detta. Det känns som att jag inte har någon rätt att sörja. Men jag har ju aldrig riktigt gjort det. Jag var ju så liten, och jag har alltid levt mitt liv utan dig, så vad fanns att sörja? Men ju äldre jag blivit, desto mer tänker jag och söker svar på frågor som jag aldrig kommer kunna ställa.

Snart har 22 år gått. Det var innan Palme blev skjuten. Innan Tjernobyl. Innan Berlinmurens fall. Innan vm-bronset i USA. Innan datorerna och mobiltelefonerna. Innan millennieskiftet.

Innan din dotter kunde prata rent.

Det är så mycket som du inte känner till. Därför känns det så konstigt att sitta här och sakna. Men jag saknar dig så.

Hoppas jag blev som du önskade. Att jag inte gjort dig besviken.

Varför var du tvungen att dö ifrån mig?