Jag tänker mycket på framtiden. Diskuterade det här med Johan idag.

Jag vill jobba med något som hjälper människor. Jag vill göra en insats. Jag vill kunna tänka att jag gjort något meningsfullt med mitt liv när jag ligger för döden.

Å andra sidan vill jag ha ett nio-till-fem-jobb, som jag kan släppa när jag slutat för dagen. På ett kontor som jag inte behöver lämna, förutom när jag ska på fortbildningskonferenser i Stockholm.

Åååhh denna vånda!!

Tänk vilken kick man skulle få av att jobba för någon humanitär organisation och på plats kunna hjälpa till att ge människor en värdigare och mer uthärdlig tillvaro! Man skulle känna att man spelar roll, att man gör något som betyder något för en annan.

Men det kräver också att man är villig att offra ett så att säga "normalt" liv på hemmaplan. Var ska man göra av ungarna när man befinner sig i en krigszon? Ska de stanna hemma hos mannen? Vad är det för typ av liv - att ha familjen långt, långt bort?

Man borde helt enkelt jobba utrikes nu medan man är (någorlunda) ung, och (mycket) singel. Ge mig ett eller två år av yrkeslivserfarenhet (hallå Migrationsverket! Eller Integrationsverket! Nej vänta nu, dumt av mig; det tänker ju Moderaterna lägga ner), så ska jag sedan se till att åka iväg på uppdrag från valfri NGO!

Kanske kan några månader i mänsklighetens tjänst nu, göra att jag kan dö tillfreds med mitt liv när det blir dags för det?